Ekonomisk tillväxt, definierad som ökad produktion av varor och tjänster antogs under 1900- och början av 2000-talet vara nyckeln till ständigt förbättrade levnadsvillkor. Ju mer ett land kunde öka den samlade produktionen, räknat i BNP, desto högre tillväxttakt och ju mer varje individ producerade med givna produktionsfaktorer desto högre produktivitet. Att en öppen ekonomi skulle gynna den eftersträvade ekonomiska tillväxten ansågs som obestridligt. 

Tillit, förutsägbarhet, avsaknad av korruption, ett starkt egendomsskydd, ett fungerande rättsväsende, god hälsa och utbildning sågs som viktiga drivkrafter för ekonomisk tillväxt och grundläggande för att ekonomiska aktörer skulle stå för en evigt ökande produktion av varor och tjänster.

Därför skapades överstatliga organ för att säkerställa makroekonomisk stabilitet, en liberal handelsregim, stark privat sektor och marknadsekonomiska incitament. Den minst lika viktiga offentliga sektorn med övergripande ansvar för hälsa, utbildning, miljö och infrastruktur överläts till nationalstaterna, vars makt över sin ekonomiska politik samtidigt kringskars radikalt av den överstatliga strukturen.

Tillväxtens institutionella ramverk hade därmed som huvudsyfte att säkerställa fri rörlighet för kapital och arbetskraft, och byggde på trossatsen att en marknadsekonomi med fri konkurrens är det bästa av alla tänkbara ekonomiska system.

Vi vet alla hur det gick. Men vi saknar också tillväxtens rus.