Sveriges första avskedsbyrå, Ars Moriendi, ombesörjer värdiga och personliga avsked av artefakter och system som vi gemensamt behöver släppa taget om. Verksamhetens målsättning är att hjälpa människor och organisationer att ta avsked av sådant som står i vägen för förändring, att bearbeta sin sorg och att göra sig redo att ta en mer aktiv roll i den omställning av samhället vi alla står inför.
avskedsbyr-logo-small

Sveriges första avskedsbyrå, Ars Moriendi, ombesörjer värdiga och personliga avsked av artefakter och system som vi gemensamt behöver släppa taget om. Verksamhetens målsättning är att hjälpa människor och organisationer att ta avsked av sådant som står i vägen för förändring, att bearbeta sin sorg och att göra sig redo att ta en mer aktiv roll i den omställning av samhället vi alla står inför.

en / se

Startsida  /

Om oss  /

Vår roll i samhället

Vår roll i samhället

Som Sveriges första avskedsbyrå har Ars Moriendi en viktig roll i samhällets pågående omvandling: att underlätta och ombesörja värdiga och personliga avsked av artefakter och system som gjort sitt och som vi behöver släppa taget om.

Vägen till ett sista farväl är ofta både lång och krokig. Stöd kan därför behövas under hela den ofta komplexa och smärtsamma process det innebär att ta sig från förnekelse till ett värdigt avsked. Vi är därför en fullservicebyrå som står på tre ben:

Avstående – Avveckling – Avsked

Vi erbjuder processtöd till individer och verksamheter som behöver hjälp med att identifiera vad de behöver avstå ifrån. Vi kan också gå in som konsulter när exempelvis system- och institutionsavveckling eller andra komplexa avslut ska genomföras.

När våra kunder är redo att ta ett slutgiltigt avsked av något, hjälper vi till att anordna avskedsceremonier, lika unika som de företeelser som det blivit dags att ta farväl av och sörja. I detta skede av processen kan vi också ge professionellt stöd till sorgebearbetning.

> Läs mer om våra konsulttjänster


Vi hjälper dig ta avsked av det som gjort sitt

Samhällets behov är vår drivkraft

De senaste 100 åren har vårt samhälle genomgått en dramatisk förändring. Den ekonomiska och materiella utvecklingen har varit enastående, men dessvärre till ett högt mänskligt pris. Många har fått det bättre, men samtidigt har gemenskaper brutits upp, förutsägbarheten har minskat och den psykiska ohälsan har ökat. En utveckling som har skett globalt.

För hundra år sedan hade den infrastruktur människan dittills byggt på jorden (vad som kallas den antropogena massan) uppnått en vikt motsvarande cirka tre procent av alla levande organismer (all biomassa). I dag har vi människor byggt så mycket infrastruktur att den väger lika mycket som allt biologiskt liv. På hela planeten. Om 20 år beräknas den antropogena massan väga dubbelt så mycket som allt levande. Eftersom vårt byggande och vår tillverkning fortsätter att öka exponentiellt, riskerar vår infrastruktur med andra ord att till slut tränga undan all biomassa. Inklusive oss själva.

Precis som alla andra biologiska organismer har människan ett ändligt liv. Men den människoskapade världen saknar utan tvekan denna finess. Våra system och artefakter tenderar att bli kvar, regenera sig själva och/eller mutera också efter det att ingen längre minns vad de skulle vara bra för – de blir till en sorts “odöd” livsform som griper kring sig, slukar mängder av energi och upptar allt större utrymme på planeten.

Vi behöver därför stoppa, eller åtminstone bromsa, denna oerhörda materiella tillväxt. Ett skifte som bara kan genomföras om vi gemensamt klarar att frigöra oss från våra tankeburar och vågar börja handla oss in i framtiden, i en sökande process. Men den starka längtan efter det bestående som präglar vår kultur och hela samhället är samtidigt en formidabel motståndare. Förändring är svårt, väcker ångest och är väldigt ovälkommen för de flesta.

Men den kommer. Så det är hög tid att vi som samhälle börjar öva oss i konsten att dö.

Detta innebär gemensam träning i att låta det invanda och förutsägbara lämna plats för det ovissa, men också i att bli mer medvetna om vårt ständiga samspel med tingen. För det är bara i dialog med den värld vi byggt som vi kan lära den konsten att dö och skänka dess alltmer zombieartade strukturer den ändlighet som evolutionen kräver.

Läs också om sorgens väg