Det kändes tungt att ta ett sista och slutgiltigt farväl av Överkonsumtionen en regnig vårkväll i mars. Och flera av oss som samlats i Växjö konsthall för att delta i den offentliga avskedsceremonin fick nog en rejäl klump i magen av officiantens ord:

“Vi har kommit till ett ställningstagande.
Vi måste stoppa vår Överkonsumtion.
Och i kväll ska vi få möjlighet att ta ett sista farväl av vår Överkonsumtion.
Det löfte som vi ger, ger vi till oss själva, till vår nästa – den generation som kommer och den generation som kommer därefter – ett löfte till framtiden där barmhärtighet och kärlek bor.”

Men innan dess hade hennes tal också varit trösterikt; påmint oss om hur vi äter för mycket kött, kör för mycket bil och köper för många nya mobiler; om att vi renoverar våra kök stup i kvarten, handlar kläder som vi sen använder en eller ingen gång, slänger eller hänger in i garderoben, lagar ingenting utan kastar och köper nytt till billigt pris som sen går sönder och kastas och vi köper nytt, som går sönder och vi kastar och köper nytt – billigt…

För även om vi kan behöva sörja Överkonsumtionen har den ju vid närmare eftertanke varit mer arbetskrävande än tillfredsställande och ärligt talat väldig besvärlig att vara beroende av – because you’re worth it, som det heter. Värda vadå? – att sitta fast i ett sådant beteende? Det är ju inget att trakta efter, ja faktiskt ovärdigt en människa.

Så när avskedsceremonin var över och vi till tonerna av Änglamark gick vidare till minnesstunden, var det med lätta steg.

“Överkonsumtion. Frid över ditt minne.”

Foto: Josephine Dahlberg-Jigander /Växjö konsthall