Vad var vi egentligen med om den där septembereftermiddagen på Sigtunastiftelsen? En av alla programpunkter i ClimateExistence-konferensen, eller något mer mångtydigt och omvälvande?
En öronbedövande tystnad rådde i det fullsatta Olaus Petri-kapellet när den sörjande klimatforskaren, böjd under tyngden av sitt beslut att ta ett så drastiskt sista farväl, sakta och vördnadsfullt bar fram de dokument som nu skulle föras till sin sista vila.
Kerstin Dillmar, Sigtunastiftelsens kaplan, ledde oss genom hela den mycket gripande avskedsceremonin och vid förrättningens slut lät hon församlingen förstå att vi, efter att ha tagit detta sista farväl av Klimatmålen, skulle bli tvungna att lämna kapellet genom nödutgången.
Sigtunastiftelsens kaplan Kerstin Dillmar
Under minnesstunden som följde efter ceremonin höll klimatforskaren ett mycket personligt och poetiskt minnestal, där han beskrev hur relationen mellan den forskning han bedriver och det mätbarhetstänkande som IPCC-målen representerar försämrats under en lång period, och att de till sist hamnat så långt ifrån varandra att ett sista farväl blivit oundvikligt.
Ja, vad var vi med om egentligen?
I en artikel i Dagens Nyheter en tid efter konferensen argumenterar Anita Goldman för nödvändigheten att, mot bakgrund av det predikament vår civilisation hamnat i, nu söka efter en tredje väg mellan uppgivenhet och anpassning till klimatförändringarna. Goldman lyfter också fram den roll Avskedsbyråns försöker ta i sammanhanget, och beskriver det rituella avsked av klimatmålen hon fick uppleva under ClimateExistence 2023 som sitt “livs mest upplyftande begravning”.
Läs hela artikeln “Gröna tillväxtdrömmar borde skynda på det post-klimatiska samtalet”
> i Dagens Nyheter
> som pdf
